queenofmyturf

Orden går på högvarv och den vänstra hjärnhalvan skriker efter andrum. En tjej med så mycket idéer och tankar att hon känner skam för att hon inte skänker mer tid åt sin yttrandefrihet. Bakom komiken gömmer sig en kaxig förortstjej på 157cm som under 75% av sin livstid varit så besatt av att passa in att hon stängt in sitt rätta jag för världen. Ni som känner mig, känner mig dock ut&in. Salut till er som lyckats klättra in. Murarna har rasat på vägen av desperation, bara för att hon idag ska inse att passa in innebär att vara själlös. Som en vilsen kurd som fått sin familj nyslaktad och kämpat sig till ett grönskande land där hoppet om trygghet var något av ett faktum. Trodde han, bara för att bemötas av ett ljust folk som vägrade att dela med sig av den där självklara tryggheten. Som en blondunge med hål i strumpan omringad av multikulturella barn som lärt sig av sina päron att ALLA ungar med samma yttreattribut som jag hatade dem. Vi hade fel (vill jag fortfarande tro), både jag och den där kurden. Vi hittade oss själva endå. I en stad, ett land där ordet mainstream är ledordet är jag nöjd med att jag vågade mig på originalitet. Jag beskriver färden genom det skuggade riket lite lättare än var den var. Men på andra sidan gömmer sig ljuset. Belieeeeve dat. För er som fortfarande söker efter er plats; ni förändrar egentligen inte er själva, människor ser helt enkelt er så som ni ser er själva. Du blommar, utvecklas, omgivningen kommer att testa dig och din miljö gör dig på så sätt vackrare. Du väljer vilket håll du vill växa, du väljer din situtation, du väljer vem du vill vara.

Piz!/ Evelina